kontinuitet

Kontinuiteten är outhärdlig. Jag orkar inte längre forsätta springa på detta hamsterhjul som är mitt liv. Jag måste ha en ny utmaning, ett nytt mål, innan jag förmultnar till ingenting. Jag kan bokstavligen känna min själ dö, bit för bit, för varje ny morgon som jag vaknar. Sånt som förut gav mig glädje, börjar nu kännas som tortyr.

Vintern, som varit så hård, med sin alltmer narkotiska påverkan, har gjort mig domnad, kraftlös och oförmögen att göra annat en att följa dystra väl invanda rutiner. Det börjar bli svårt att bara få dagarna att gå runt.

Våren, som alltid räddat mig tillslut, känns nu när jag tittar ut, oändligt långt bort. Jag behöver en skinande sol och ett varmare klimat. Jag behöver vara fri.
Jag är bara mig på våren, på sommaren. På vintern är jag som ett träd, som är naken och som är dött.

Det har varit för kallt, och det har varit för mörkt. Mitt hela liv håller på tippa över en kant. Jag känner inte längre för att hålla i. Tvärtom, jag vill hellre knuffa det ner.

Men! Hur kallt och hur mörkt och hur ont eller plågsamt det än är. Så oroa er inte mina vänner. För i sommar är det VM, och ett VM, missar jag aldrig

Heja fotboll!